Att vara kattägare liknar ingen tidigare syssla jag haft.. Inte så att det är betungande.. Inte alls, men det är förbryllande och tillåmed spännande.. Men mest förbryllande.. Och "alldeles, alldeles underbart"..

Jag inbillar mej att lilla herr Rönnerdahl har kommit till den slutsatsen att han kan  l i t a  på mej..

Nu gäller det för mej att lära mej lita på  h o n o m.. Lita på att han hittar hem om han skulle få för sej att göra en längre promenad, lita på att han inte stoppar i sej nåt giftigt eller på annat sätt hälsovådligt och lita på att han faktiskt litar på mej.. Stensäkert..

I mina förhållande till hundarna fanns alltid  k o p p l e t  med.. Oftast osynligt, men med var det..

Att herr Rönnerdahl inte erkänner förekomsten av koppel är givet.. "Vi katter är  f r i a  varelser", jamar han bestämt..

Han  h a r  iallafall kommit flera gånger när jag har ropat på honom vid utevistelse..

Denna morron har han varit ute mesta tiden, men tittat in då och då och tagit sej en liten smakbit i matskålen:

Jag har en liten misstanke om att han tittat in också för att kolla att jag varit på plats.. Och inte hittat på nåt för katter otrevligt.. Som att öva pianospel.. Till exempel..