Jag håller på att vänja Rönnerdahl av med att leka med mina händer, armar och ben.. Han börjar bli för stor och stark för den sortens babylek.. Det verkar som om han tillåmed  f a t t a r..

Hur gör jag då, kanske nån undrar.. Jo, jag använder  r ö s t e n.. Att försöka klå upp honom vore bara att trigga fram rovdjuret i honom.. Helt förkastligt alltså.. 

Att träna på pianot har blivit nästan som en  d r o g  för mej.. Det är  i n t e  lätt och jag får lägga timmar och timmar för att få till det.. Eftersom jag är  p e d a n t  när det gäller arbete nöjer jag mej inte med att nästankunna ett stycke.. Det ska sitta i förlängda märgen.. 

Jag är så klar jag kan komma i nuläget med Bachs menuett (Tro mej, det finns säkert mycket kvar att upptäcka), och har börjat på en liten gavotte av Händel.. Den  s e r  lätt ut, men det är mycket att komma underfund med och träna in..

Boken jag tränar efter heter "Små stycken av stora mästare".. Det  m ä r k s  att det inte är nåra klåpare och hemmafixare som har skrivit styckena.. Alla är jag inte mogen för ännu.. Långt därifrån.. Men vänta bara..

Jag känner att jag gör framsteg, men lätt är det inte.. Och jag får arbeta  m y c k e t  om det ska bli nåt.. Men kära nån vad roligt det är..

Knappast nån  k ä l l i n g  längre.. Lilla Rönnerdahl har upptäckt att mattes kontorsstol är mjuk och varm..