Nu ska jag vara fördomsfull och förskräcklig, och det är pandemins fel..

Hur kan detta vara möjligt..

Jo, det talas så mycket om 70-plussare (vilket förfärligt ord) och hur vi (vilka jäkla "vi") ska kunna skydda dom (oss) mot smitta.. 

Och så isoleras "70-plussare" på sina boenden ända tills livsviljan tynar bort.. Det såg jag på TV häromkvällen..

Det var oundvikligt att jag fick en och annan funderare.. På hur man såg på 70-plussare för hundra år sen, och hur den synen i mångt och mycket lever kvar i makthavares ögon:

Den här bilden, ritad av Albert Engström för cirka hundra år sen, visar iallafall  t e c k n a r e n s  fördomsfullhet.. I viss mån även våra nuvarande översåtars:

Ett 70-pluspar från förra seklets början, sett genom Engströms hornbågade..

Samma par sett genom en modern veckotidningsredaktörs ögon hundra år senare.. Här kan väl spåras ett visst önsketänkande..

Tja, vad ska man tro.. Det står väl var och en fritt att tänka som man vill.. (Ibland känns det nästan som det är det enda vi fortfarande har rätt till.. T a n k e n s  frihet ja, men fan må ta den som behagar uttrycka sina tankar.. Om dom inte är politiskt korrekta vill säja)..

Jo, apropå pandemin; Jag lever ungefär som jag alltid gjort, tämligen tillbakadraget, och har inte känt nåt behov av att låsa in mej.. Jag håller avståndet och tvättar händerna.. Till affären går jag och till ett och annat matställe, när jag inte känner för att stå vid spisen..

Idag ska jag ägna en stund åt min allra senaste last: Jag ska åka och inhandla en  s t o r  latte.. Jam, jam..