Ibland roar jag mej med att trycka på knappar.. Oftast på TV:n.. Den har jag minst respekt för..

För en tid sen råkade jag trycka in mej på ett program, där man visade diverse hemskheter mänskor kan råka ut för.. Ibland självförvållade, ibland inte..

Jag har fortsatt att trycka in mej på den här kanalen av tvenne anledningar.. Dels visas en kvinna, som egentligen heter Sandra Lee, men som i programrubriken kallas dr Pimpel Popper.. Hon är dermatolog, och har specialiserat sej på att operera bort diverse otyg, som satt sej i skinnet på mänskor..

Dels berättas om mänskor, som väger 300 kilo eller mer och som med god fart håller på att äta sej till döds..

(Jag hoppas jag inte gör nåt  b r o t t s l i g t  när jag visar den här bilden, som jag tog från TV-rutan)

Det är förskräckligt.. Alla dom här mastodonterna sitter och gråter och talar om att deras liv är förbi, samtidigt som dom storäter skräpmat av värsta sorten.. Skräpmat som dom  t v i n g a r  närstående att hämta hem..

Alla tror, att om dom bara kommer till en viss texasdoktor ska dom få en qvickfix-operation som gör dom normalviktiga.. Att dom skulle  behöva anstränga sej för att bli mindre finns inte på deras mentala karta..

Tycker jag  s y n d  om dom här mänskorna.. Tja, både ja och nej.. Ingen har ju  t v i n g a t  i dom maten, och nog har dom ett fritt  v a l  att antingen äta ihjäl sej eller börja äta vettigt och därmed bli mindre..

Utan att riskera liv och lem för en tämligen meningslös och ofta rent livsfarlig operation..

Jag har också konstaterat, att deras närstående ofta är gravt överviktiga dom också.. Här i Sverige skulle vi inte tveka att kalla dom smällfeta.. Men än står  d o m  på benen..

Man talar om en fetmapandemi.. Frågan är varför det blivit så.. Är det tillgången på mat i obegränsad mängd som  är boven samtidigt som våra  h j ä r n o r  befinner sej på jägarstenålderns nivå, då det gällde att äta som sjutton när det  f a n n s  mat.. Bunkra upp inför dåliga tider.. Liksom.. Ja, inte vet  j a g.. Hemskt är det emellertid..