Idag har jag varit i kyrkan för första gången sen coronapandemin började.. Jag hade säkert kunnat gå tidigare för  s å

fullsatt brukar det inte vara i krýrkan, men ständigt har det kommit nåt annat i vägen..

Det kändes  b r a  att vara i kyrkan och gott om plats var det också för att citera ringare Alfredsson..

Sommaren hänger kvar och tacksam för det är jag.. Då blir inte hösten så lång.. Och förhoppningsvis vintern ännu kortare..

Jag vet ju inte var dom som läser min blogg kommer ifrån, men är dom från norra delen av vårt land kanske dom har svårt att förstå varför jag gnäller på vintern..

Vintern här i södern består för det mesta av blåst och regn.. Nån gång blir det lite  s n ö  i regnet, men  d e n  ligger sällan kvar.. Och gör den det är det iform av skitiga strängar längs åkrarna..

Och ibland blir det frost och då fryser sörjan på gatorna så att dom blir näst intill oframkomliga för fotgängare..

För ungefär tio år sen kom det ett fruktansvärt snöfall.. Gatorna var näst intill igenkorkade av blötsnö.. Jag lyckades skotta rent på en av mina uppfarter, och precis när jag var klar, kom plogbilen och vräkte in  stora hemska sjok igen..

Jag blev så fruktansvärt arg så jag vräkte tillbaka alltihop ut i gatan.. Att jag inte fick både hjärnblödning och hjärtinfarkt den gången är obegripligt..

En enda gång i mitt liv har jag vandrat på  s k a r e  och  d e t var en underbar upplevelse.. Jag och Agneta och vovvarna gick på is och skare ut till en liten ö en bit ut i havet.. Solen sken och den dagen glömmer jag aldrig..

Jaha, ovanstående var en liten förklaring till mitt gnällande över vintern.. Hoppas vi slipper vinter i år också.. Ingen blir gladare än jag..

Typisk vinterbild från mina trakter.. Bilden togs utanför mitt hus en januaridag för tre år sen.. Usch..