Jag begriper inte  v a r f ö r,  men jag gillar att titta på folk som plågar sej.. Typ Mästarnas Mästare och (inte minst) Elitstyrkans hemlighet..

Deltagarna i Mästarna kan jag faktiskt förstå.. Det måste vara frestande för gamla elitidrottare att mäta sina krafter med andra sådana.. Att vara tillbaka i manegen, liksom..

Men dom  a n d r a.. Dom utsätter ju sej för ohyggliga plågor, inte bara rent fysiskt..

En del av dom förklarar, att dom genomgår  den här tortyren för att kunna förstå vem dom  ä r.. Ett märkligt sätt att ta reda på  d e t,  tycker jag.. 

Om man tänker efter består man ju av ett antal olika  j a g,  som tas fram allteftersom dom yttre betingelserna skiftar.. Inte är jag samma personlighet  när jag exempelvis besöker läkaren som när jag sitter vid ett middagsbord i trevligt sällskap.. Eller när jag var i min yrkesroll..  Bara för att ta ett par exempel.. 

Och så kom en skrämmande tanke: Om man skalar bort dom olika personerna som är jag, precis som när man skalar en lök.. Tar bort sektion efter sektion.. Blir  det då  n å n t i n g  kvar.. Man har kanske ingen personlighet alls, utan allting är bara pålagda lager, som livet och omständigheterna har försett löken med.. Tanken är förfärande, men inte ny.. Arvets betydelse kontra miljöns har diskuterats i långliga tider.. 

Jag har precis läst en bok (en väldigt tjock sådan) om Marilyn Monroe.. Hon verkar ha varit en mänska, som haft svårigheter med att hitta bland sina lökskal.. Det kunde ta  t i m m a r  av ångestridet letande innan hon hittade just den persom (lökskal), som passade  den roll hon just skulle spela..

Vädret är som det är: grått och kallt och jag fryser om mina händer.. Och katten sover i soffan:"Tänker inte gå ut mer i dag" , jamar han.. Vare hur som helst med personligheter och icke-personligheter.. H a n  och jag är ett bra team..

Tjolahopp..