Jag kan inte hälpa att jag fascineras av min  k a t t.. 

Jag har aldrig tidigare skådat en levande varelse som är så självklar som han.. Han gör alltid det rätta, det som mest gagnar honom.. Och han gör det utan att snegla vare sej åt höger eller vänster..

Ta detta med att lägga sej  p å  mej och säja gomorron.. Dom  första gångerna  s m ö g  han upp.. Ungefär som om han undrade om han skulle våga.. Nu  d u n s a r  han upp och promenerar ogenerat på mej.. Och jag, jag ligger absolut stilla för att inte störa  h o n o m  även om det gör ont när en stor katt sätter tassarna på mej..

Och detta gör han  i n t e  för att dominera mej.. Han gör det med en total självklarhet, som bara kommer sej av att han är omedveten om rangskalor.. Alfahanar vet han inte vad är.. I hans värld är alla likvärdiga och har följaktligen rätt att ta för sej av allt som bjuds..

När jag kommer hem efter att ha varit borta en stund, lång eller kort  d e t  kvittar, vet hans kärvänlighet inga gränser..

Att begripa sej på en  k a t t  är knepigt som katten.. Att begripa sej på en  h u n d  är mycket lättare..

Engelsmännen har så rätt när dom säjer, att "Dogs have Masters, Cats have Staff"..

Jag är glad att jag har det här lilla underverket, herr Rönnerdahl, men det hindrar inte , att jag saknar mina  h u n d a r  oerhört mycket.. Att ta med en katt på skogspromenad, eller en spatsertur i stan, finns inte på kartan.. 

Katt eller hund är  i n t e  frågan.. Jag vill ha  b å d e   o c k.. Dock är jag lite för gammal och klen för att ha hund.. M e n  alltid när jag träffar ett hundekipage ber jag att få  k l a p p a.. Ägarna är alltid generösa nog att låta mej göra det.. Det var jag också när jag hade mina vovvar..

Hund...

eller katt...

 För mej är det inte frågan.. Jag vill ha  b å d e  hund och katt..