November är den månad jag tycker  m i n s t  om.. Jag kan gott säja att jag avskyr den..

Mörkt är det och mörkare blir det.. Är det riktigt hemskt kan det tillåmed vara frost, is och snö.. Snö ovanpå isen så man inte ser fläckarna utan går i backen med dunder och brak.. Har man riktig otur får man benet under sej, vilket jag fick för ett par år sen.. Gudar så ont det gjorde..

Att inte benet pulveriserades är ett Herrans under..

Det enda goda med november är, att den leder till advent, och advent innebär faktiskt förhoppning om nåt bättre..

Har jag berättat om min första fröken i skolan.. En riktigt fasaväckande kvinna.. Hon var elak och slogs och vrålade..

Dessutom satt hon och stickade strumpor på lektionstid..

Den damen hade åkt ut på baken i dagens samhälle.. Med all rätt..

Jo, skräckkvinnan skällde ut mej, när jag som knappt sjuåring, antog att advent betyder  v ä n t a n..

Inte tror jag  h o n  visste att advent kommer av advenio, latin för jag kommer..  Hon hade nog bara lärt sej det rabblingsvägen..

Men i stället för att hyggligt och anständigt berätta för den lilla vettskrämda ungen, som var jag, att ordet betyder ankomst, tog hon sej för att skälla och håna..

Jag känner hur  u p p r ö r d  jag blir även efter alla dessa år.. 

Ha ha.. Jag kan ärligt säja, att den satmaran inte lärde mej  e t t  e n d a  d u g g.. Allt jag kunde hade jag lärt av Bam, som bodde i samma hus som vi, och som var morfars bror.. Och som var min barndoms hela trygghet..

Läsa lärde jag mej för övrigt själv..

Men  s k r ä m m a s  var hon bra på.. 

En sorglig bild passar bra efter den här utgjutelsen:

Inte många löv kvar på körsbärsträdet och inte mycket väderglädje heller..