Nu ska vi göra en  t i d s r e s a..  Tillbaka till hösten 1952..

Jag hade precis börjat realskolan och åkte tåg till och från stan.. Som var Sölvesborg.. 

Varje eftermiddag när jag kommit hem, tog jag in en radiostation, troligen Luxemburg (Det har jag kommit på senare) och där spelade dom de mest märkliga sånger jag dittills i mitt unga liv hört. (Att det var countrymusik har jag  o c k s å  kommit underfund med senare)..

Att jag fått in den här radiostationen var rakt av en slump.. Men i fortsättningen var det ingen slump.. Varenda eftermiddag satt jag som klistrad vid apparaten och lyssnade och häpnade.. 

Inte begrep jag vad dom sjöng om och inte begrep jag var speakern sa heller.. Men  d e t  gjorde mindre..

Framför allt var det  e n  sångare som jag fascinerades oerhört av.. (Att det var Hank Williams begrep jag så småningom).. 

Han hade ett särskilt sätt att liksom  g n ö l a  sej igenom sina sånger, Hank.. Det lät nästan som om han grät, tyckte jag..

Igår kväll i ett TV-program nämndes Hank Williams.. Närmast i en bisats..

Jag knappade in honom på You Tube och förflyttades i ett huj tillbaka till hösten 1952.. Nostalgi..

Jag fann, att jag  f o r t f a r a n d e  fascinerades av Hanks sorgsna sångsätt.. 

Jag fann att sångerna  v a r  sorgsna.. Dom inte bara  l ä t  så..

Sen tog jag reda på lite mer.. Tydligen har han både en son och en sonson, som tagit upp farfars mantel, men  d o m  brydde jag mej inte om att lyssna på.. 

Han  v a r  tydligen en megastar.. Hans liv blev kort.. Han dog vid trettio års ålder..

Man kan se på youtubebilderna att han var ytterligt mager.. Om  d e t  betydde att han bar på nån svår sjukdom, kan man ju inte veta.. Han dog för 65 år sen, och då var man inte så duktig på att diagnosticera och bota sjukdomar..

Nu ska jag leta reda på en blomma eller två för att hedra Hank Williams, som förgyllde mina eftermiddagar hösten 1952..