Idag ska jag skriva om nåt, som en gång betydde mycket för mej, men som i dag betyder mindre och mindre, nämligen  s m i n k..

Under mina yrkesverksamma år gick jag aldrig till jobbet utan att ha "satt på ansiktet"..

Det var inte så, att jag  t e a t e r s m i n k a d e  mej, men något lite ögonsmink och läppsitift hörde till utrustningen..

Tillsammans med fagert rodnande kinder.. Ack ja..

Idag står det mesta sminket (det jag inte kastat bort, förstås) obegagnat och samlar damm på en hylla i badrummet.. En hylla som för övrigt började sin karriär som  k r y d d h y l l a  i köket..

När man är riktigt  u n g  vill man förstås verka  ä l d r e  och  c o o l a r e  (finns det ordet fortfarande) än man är, och därför smackar man på ordentligt.. Inte a l l a  givetvis.. En del flickor behöver inte maskera sej.. Dom är trygga och säkra i sej själva..

Andra, och till dom hörde jag sorgligt nog, ägnar sej åt narcissism, och tillbringar mycken tid framför spegeln och prövar olika streck och blippar i lilla facet..

Men  j a g  tordes inte gå ut utstyrd på det viset.. Jag törs inte ens tänka på vad far skulle ha sagt..  

I  d a g  går man ut hur ogenerat som helst..

Många  ä l d r e  sminkar sej rikligt än idag, och  d e t  är förvisso inte vackert.. Man vill förmodligen verka  y n g r e  än man är, och  d e t  är både begripligt och obegripligt.. 

Själv har jag kommit till den slutsatsen, att jag duger som jag  ä r.. Inget smink i världen kan få  m e j  att verka yngre och vackrare.. För att inte tala om smartare.. 

Men, det är klart, ska jag gå  b o r t  (inte slutgiltigt hoppas jag) tar jag fram mina burkar och lägger på ett tunt lager färg.. Inte blir jag skönare att skåda, men jag  m å r  lite bättre..