Nu är jag nervös.. Jag har nämligen beställt städning, och känner mej precis som kvinnan på skämtteckningen.. Ni vet, hon, som städar själv ordentligt som sjutton, innan hon vågar läppa in proffsen..

L i t e  har jag iallafall röjt.. Jag vill ju inte behöva  s k ä m m a s..

Mitt egna städande handlar framför allt om trädgårn och dess invånare.. Det kommer att bli mycket grävande ett tag framöver.

Och så ska jag sätta och plantera.. Och  f l y t t a  på.. Och trycka ihop så inte  o g r ä s e t  har en chans.. Iallafall ingen  s t ö r r e  sådan.. 

Ibland är det såhär: Man skaffar en växt, planterar den och sköter om den på bästa sätt.. Älskar den rentav.. Växten tackar genom att frodas och bli stor.. 

En vacker dag har den brett ut sej så mycket, att jag börjar titta  s n e t t  på den.. Kallar den för  o g r ä s  och hämtar  s p a d e n..

Sic transit.. För att citera lilla Hallon..

Förra året fick jag en herrgårdsbegonia och  d e n  är jag rädd om.. Den får pryda sin plats skyddat på trappan.. Annars blåser den sönder.. Inte för inte kallas Hanöbukten för Östersjöns Biscaya..

Nja.. Egentligen var det min första chef, en totalt havstokig redaktionschef på Karlshamns Allehanda, som kallade den så.. Om det är nån mer vet jag faktiskt inte..

Det är mycket jag inte begriper här i världen..

E n  obegriplighet är, att en del gott folk inte står ut med att se nerfallna blomblad och löv.. J a g  tycker att det nerfallna  v ä l  pryder sin plats.. Det hör ju för sjutton till kretsloppet..