Jag vill tacka signaturen "Jammar" för hans kommentar om min järnkniv.. Hans förslag om hur man ska komma tillrätta med oskärpan är dock en aning för  ä v e n t y r l i g t  för min del..

Nu ska jag berätta om järnkniven: Den var min mors.. Hon hade  t v å  precis likadana, och när jag flyttade hemifrån fick jag den ena.. 

På den tiden var det orimligt, att en skolflicka skulle ha  l ä g e n h e t.. Men ett  r u m  fick jag.. Högst upp under snedtaket med trappa upp på  tredje våningen.. Kökstrappan, som  t j ä n s t e f o l k e t  använde förr i tiden, tillhörde och  d e n  var jag ensam om..

Egen toalett och egen tambur hade jag.. En liten alkov med kokplatta, där jag kunde värma en burk soppa och laga lite kaffe, ingick också..

Här bodde jag och trivdes nåt besumligt, satt och rökte (lösa Bill, två för en tjufemöring) och läste understundom en och annan läxa..

Det händer ibland, att jag drömmer om detta mitt första "hem".. Sorgsna, mörka drömmar.. Alltid, alltid saknas möbler, och rummet ger får mej nästan att gråta.. (Huset är för övrigt  r i v e t sen många  år tillbaka)..

Åter till mors  k n i v:

Det är den jag använder även om jag andra också.. Hemska, vassa och skrämmande blanka mordvapen.. Dom har jag inte köpt utan  v u n n i t,  hur och när kommer jag inte ihåg.. Två av skräckknivarna har jag inte ens packat upp.. Jag tror minsann jag ska ge bort dom..

Längst ut på högerkanten ligger mors järnkniv och småflirtar med brynet.. Det är nog dags att dra nåra tag på det..

(Löken satte jag dit för  e f f e k t e n  skull)..

Apropå  k n i v a r  påstod min man en gång, att jag var den enda mänska  h a n  visste, som kunde skära sej på en  t e n n i s b o l l.. Men han sadet  s n ä l l t..

För övrigt fick jag bostaden professionellt  s t ä d a d  igår.. Jag säjer bara "Herre Jesus"..