Jag har ofta funderat över detta med  t i d.. Finns den eller är den bara påhittad.. För att mänskorna ska ha nåt att hänga upp sin tillvaro på och att ha nåt att relatera till.. "Det var det året potatisskörden slog fel".. Typ..

Mja.. Att  n å t  finns märker man förstås när man ser sej i spegeln.. Eller när löven börjar dala.. Som  n u..

I går kväll började jag emellertid allvarligt betvivla att tiden finns..

Det var så här:

Vi var nåra gamla kollegor från Mörrums skola som var hembjudna till en av dessa kollegor.. 

Plötsligt bara försvann tiden.. Den tillåmed gick  b a k l ä n g e s..

Ett gäng (gäng minsann.. D e t  ordet hör inte hemma i denna de vithårigas tid) pensionerade damer var plötsligt 30, 40 år tillbaka i tid och rum.. Vi  l ä t  som då och vi skrattade och skämtade som då.. 

Det var både underbart och förvirrande.. Olika men ändå desamma.. Då och nu blandades och var alldeles hisnande.. Åtminstone i min hjärna.. 

Det är inte många bilder jag kan komma åt, men  n å n  fin ska jag väl hitta och skicka till gårdagskvällens värdinna:

En sån tur, att den här bilden fanns i arkivet.. Den höstblomman har jag nämigen  f å t t  av K. som bjöd på ett så trevligt kalas i nostalgins tecken..